Så kom dagen när morfar tog sitt sista andetag..

Telefonen ringde när jag var på jobbet, jag såg att det var mammas nummer och jag förstod på en gång. Morfar hade tagit sitt sista andetag, det var väntat men ändå så ofattbart. Har jag ingen morfar längre? Varför känns det som att han fortfarande finns då?
Efter några månaders sjukdom var detta egentligen en lättnad, han har det bättre nu även om det är fruktansvärt. Jag tänker ju främst på min mormor som nu blir ensam, sen på min mamma och hennes syskon. Detta blir en jul som kommer gå i sorgens tecken. Vi kommer tillsammans att hitta glädjen men samtidigt kommer det bli en tom jul som man mest vill ska försvinna. Nu börjar ett nytt kapitel och vi kan inte annat än att hänga med.
Vila i frid älskade morfar

Heidi vaktar i hundhimlen

Vår älskade Heidi har nu efter 16 år lämnat oss, även om det var ganska väntat på grund av hennes ålder är det ledsamt. Vi saknar henne så mycket. Heidi är vår familjs första Jack Russel, det har ju blivit ett par stycken sen hon kom hem till oss och fick oss förälskade i rasen. Hon har blivit familjens boss och hon har gjort det med stil. Hon har domderat över köket, alltid först på minsta lilla smula. Koppel visste hon inte vad det var, hon var för fin för att använda det. Alla hundar och valpar har respekterat henne fullt ut, de få gånger de vågat ta ett steg närmare henne har det räckt med att hon visat någon av hennes gula små tänder. Det är självklart väldigt tomt hemma utan henne men hon levde ett bra liv och gör det förhoppningsvis nu också i hundhimlen.

Så ser läget ut just nu!

Läget just nu är ganska omotiverat, jag är så trött på att alltid frysa och vara trött. Mitt stora problem just nu är att jag har en hund som är full av energi men som mer eller mindre vägrar vara ute. Jag försöker gå en längre runda om dagen men i början av promenaderna går hon hela kopplet bakom mig, känns ju sådär kul. Vet inte vad jag ska göra. Micke han går med henne nån kväll i veckan så jag kan ut och jogga själv utan hund :). Ella hon har ju som ni förstår tagit paus från joggandet nu under vintern, i vår har hon nog tänkt sätta igång med det igen. Jag känner att jag måste försöka träna lite för att inte bli helt förslappad. Nu när det inte blir så mycket träning med hund får man passa på att träna upp sig lite inför säsongen.

Igår kollade jag och Lollan på film igen, vi har ju in några år haft skräckfilms kvällar och igår tittade vi på den efterlängtade The Human centipede. Det var tredje gången gilt efter att det strulat varje gång vi försökt se den, men igår fungerade det bra. Filmen var i alla fall i en klass för sig, jag hade inte några höga förväntningar utan trodde mest vi skulle sitta och skratta åt denna sjuka ide. Och visst skrattade vi men vi var också ganska rädda..vi konstaterade att en hög puls är ett gott betyg från oss, jag klökte faktiskt en gång också.. då tänker ni Emelie klöker ju åt allt men så är inte fallet riktigt, det är första gången jag gjort det åt en film :). Så vill ni bli rädda, äcklade och fundersamma då ska ni se den här filmen men det krävs att man är lite sjuk i huvudet och klarar av äckliga saker.

Tävlingen i Forserum mm

Har inte haft orken att uppdatera på ett tag nu.. Har haft en fruktansvärd huvudvärk i 15 dagar och som toppades av en förkylning. Nu känns det bättre och jag hoppas det förblir så ett tag. Förra helgen var det tävling i Forserum, jag hade verkligen längtat efter att få köra lite agility igen men snön och kylan förstörde glädjen en hel del. Jag och Anna åkte dit tillsammans och väl där var det i vanlig ordning ganska skälligt och kallt. Vi var tidiga så vi satt först i bilen i säkert 30 minuter sen gick vi in lite i klubbstugan innan vi tog oss i kragen och gick upp till ridhuset. Väl där ställde vi i ordning våra saker sen tog vi en promenad i solen, faktiskt ganska skönt och väldigt mycket varmare än i ridhuset.

Första klassen var inte allt för svår, jag kände mest att man inte har någon aning om hur mycket hon drar på hinder och tunnlar när jag inte tränat på väldigt länge. Det som kändes mest som ett problem var slalomet som var redan som nummer två. Jag gjorde världens misstag som satte henne framför hinder ett och sen ställde mig nästan bredvid slalomet. Jag ropar kör och hon hoppar hindret och springer sen förbi ingången på slalomet. Detta kunde jag ju egentligen räknat ut, jag borde startat samtidigt som henne och sprungit bakom henne in i slalomet. Detta ska dock tränas på nu i vår. Annars gick det bra, hon drog bra på allt. Blev något konstigt precis på slutet som jag inte vet riktigt hur det gick till men annars var det kul.

Andra klassen var ganska roligt, en hel del handlig och det tycker jag är roligt. Jag satte alla mina byten som planerat och Ella fick till bra och hyfsat tajta svängar. Men som näst sista hinder står slalomet och där litar jag inte på henne och ropar hennes namn och hon tvekar och tar sen andra ingången. Detta var mitt fel och det kändes lite surt. Annars tycker jag det var en bra runda med bra flyt. Det märks ju att vi inte tränar just nu och då kan jag inte begära så mycket av henne. Men måste säga att tävla under vintern inte är något för varken mig eller Ella, vi fryser lika lätt båda två. Jag kan inte koncentrera mig och spänner mig så jag knappt kan röra mig. Hemskt är det. Nästa tävling är ju i alla fall inomhus, men det känns lite jobbigt att vi inte har någonstans att träna innan dess. Jag och Ella behöver träna mycket skicka och slalom innan tävlingar för att både hon och och jag ska ha självförtroende inne på banan. Jag måste träna på riktigt minst en gång innan så hon åtminstonde springer av sig allt bus, annars kan det gå precis hur som helst.

Annars försöker vi att överleva den hemska kalla vintern. Det är inte lätt men det går, jag har dock problem med att Ellas tassar strular i snön. Det verkar inte som det beror på kylan för vi kan gå i skogen när det är riktigt kallt och då händer det inget, utan det är när jag går i stan och jag gissar att det är gruset eller saltet som gör att hon hela tiden blir halt. Varje gång det händer så stannar vi och håller lite runt tassen så går det över. Konstigt är det, men peppar peppar så har det varit lite bättre nu de sista dagarna. Hepp ska fortsätta att jobba lite nu. Sen blir det hem och ta hand om det lilla livet.