Helgen

Det blev inget Kumla för mig och Ella. Efter ordentligt överläggande beslöt jag mig för att det inte var värt resan dit. Min hund är fortfarande i fin form och hade säkert klarat det galant men jag kände att det var för långt att åka. Ett beslut som kändes helt rätt sen när väl söndagen kom, för vilken härlig helg jag har haft. På fredagen hade jag myskväll med Petra och Emma, Ella med då såklart. Lördagen ägnades åt städning, torget, staden, handling och sen åkte vi ut till Sävdabo. Vi lagade god mat och hade en mysig kväll. Sen kom söndagen och vilken lång och härlig dag det blev. Långpromenader i skogen med hundarna, tränade agility med Ella och Lovis, var en sväng i stallet och massa annat. På eftermiddagen tittade solen fram så då passade jag på att ta lite kort och bara njuta av värmen. Hela familjen var samlad så det blev en hel del att bara umgås och äta vilket vi gjorde i flera omgångar. Riktigt skön helg där man kunde ladda batterierna till fullo. Så nu i efterhand känns valet mellan Kumla och hemma i skogen givet, även om det hade varit riktigt kul att tävla.

Tävla eller inte

Ja det är den stora frågan nu. Jag är anmäld till Kumla på söndag, en tävling jag inte alls haft planer på att åka utan anmälde mest ifall jag skulle ändra mig. För det första trodde jag att det skulle vara mycket tyngre att röra sig vid det här laget men det är det inte och för det andra visste jag inte om jag fortfarande skulle ha mer eller mindre problem med bäckenet. Jag har förtillfället inte alls ont i höfter eller bäcken och då har jag ändå rört mig på mycket på senaste, så det är himla skönt. Tror bara det var någon växtperiod som det gjorde ont, sen kan det ju självklart komma tillbaka men just nu är det bra. Det som spökar lite nu är att jag på ett ställe i magen får som håll, väldigt retligt då jag annars känner mig som vanligt kroppsligt. Jag går långa promenader och var på vattengympa i veckan och det går bra men gör lite ont ibland.

Tränade lite med Ella i veckan, kändes som väldigt länge sedan. Micke var så snäll och hängde med upp då jag inte kände för att åka själv. Det var ganska blött så tog det lugnt, mest för min egen skull. Jag höll på att ramla två gånger så det blev inget tempo på det hela. Körde lite kf, slalom och lite handling. Det märktes att formen sakta men säkert börjar avta, vi har ju varit så himla på hugget men nu går vi mot vintervilan och det märks. Det konstiga var att Ella helt plötsligt inte vågade gå ner på gungan, märkte ju att hon blev rädd i Forserum när den var så vinglig men vår gunga är ju stabil. Konstigt, hörde dock ett konstigt ljud från den så vet inte om det var det som störde henne. Fick locka med godis och fjäska som bara den.

Jag och Ella har levt upp till årets mål sedan en tid tillbaka, det tråkiga är bara att det har gått så jäkla bra att mitt huvud börjat trixa ihop nya mål omedvetet. Därför känns det helt plötsligt som att vi misslyckats bara för vi inte tagit sista pinnen i ag2. Avskyr att känna så, men det är just därför jag velar så med tävlingen i helgen.

Jag vill åka för det är så kul att tävla, men samtidigt känns det så himla långt att åka. Jag vet inte om jag orkar sitta i bilen så länge, risken är att jag är helt stel när vi kommer fram. Egentligen har jag redan bestämt mig för att inte åka, man ska ju sluta med flaggan i topp och det gör vi verkligen, Ella och jag. Men fan kan inte släppa det helt ändå.

Så ser livet ut

Funderar mycket över livet just nu, eller jag är ju en tänkare så det är inte direkt ovanligt men det är lite extra nu. Dels säkert på grund av hormoner men också tror jag för att jag bär på ett extra liv, en människa. Helt sjukt, spännande men samtidigt lite läskigt. Ibland tycker jag det är häftigt när det sparkar och lever men ibland känns det lite otäckt..

Hur ser livet ut då? Ja det är väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Fast frågan är nog hur hade jag tänkt mig att livet skulle se ut när jag fyller 28? Jag fyller ju år imon och jag kan inte sluta tänka på att jag inte på länge haft någon direkt plan med livet... Det suddades liksom ut efter det att jag avslutade mina studier på Högskolan, vilket är cirka 3 år sedan. Varför blev det så? När jag fantiserar om framtiden ser jag inte så mycket som jag gjorde förut, undra varför? Kan det vara så enkelt att jag lärt mig att leva mer och mer i nuet och helt enkelt får se hur det blir. Ja lite så kan det nog vara. Drömmar och mål är viktigt men för mig som är en stressad människa så är det minst lika viktigt att våga leva i nuet.

Då ska vi se vad som uppnåtts fram till idag, en bra uppväxt, dock med en tragisk del i bagaget som självklart påverkar de flesta beslut i livet och alltid kommer att göra det, en bra familj som håller ihop, en tävlingskarriär, vänner som stått kvar vid min sida och nya som kommit, underbara fantastiska djur som funnits med under bitar av livet och uppväxten, resor där jag fått se vackra länder och upplevt nya kulturer, kärlek och hat, besvikelse och lycka, motgångar och framgångar, allt detta i en blandning som gjort mig till den jag är idag.

Sen kommer vi till biten lite senare i livet, jag träffade Micke, en fling till en början, en i mängden.. men sen visade det sig att han inte riktigt är och var som alla andra.. på många punkter värre, hehe, men på många andra extremt förstående för mitt liv. Jag var inte då och inte nu villig att ändra så mycket på mitt liv och mina behov och det visade sig att han var ganska lik mig på den punkten. Så här står vi nio år senare fortfarande med varsitt liv och egna intressen och det viktigaste av allt egen tid. Vi har en slags hat kärlek, vissa dagar hatar jag honom över allt annat och andra dagar älskar jag honom över allt annat, låter kanske konstigt men det är så det fungerar för oss. Klart att det hade varit kul om vi satsat lite mer på gemensamma vänner och intressen, men det är något vi får jobba på framöver.

Jag har hunnit med några år på Högskolan och har en examen inom media och kommunikationsvetenskap, inte illa för att vara mig. Jag har jobbat några år inom olika områden och lärt mig extremt mycket. Jag har nu snart varit på Trafikverket i 2 år och det har varit en lärorik tid och det är väl det som är början på min arbetskarriär. Även om jag måste säga att tiden i patrullen (hemsjukvård) är den mest lärorika tiden i mitt liv, dels genom att se hur livet ser ut för många, lära mig att hantera människor i sorg, smärta och olika livsöden. Alla borde under en period jobba med något liknande för att få lite perspektiv på livet.

Om man ser på det lite hårddraget så kan man säga så här, jag har ett mål kvar med livet, och det är ett bättre jobb. Det handlar inte om någon karriär men jag måste satsa ett snäpp till. Jag vill ha ett jobb som är givande och som jag trivs på. Det får ta sin tid att hitta dit och om man tänker att livet inte ska ta slut riktigt än så finns det nog tid. Självklart har jag mer mål med livet men man kan nog snarare kalla det delmål och intressemål, skulle bli en lång lista så skippar det.

Även om jag inte är galen i barn så vill jag självklart ha en liten egen familj. Och nu är det ju så att det redan är på gång. Det blev dock lite tidigare än vad jag tänkt mig men samtidigt så är det ganska perfekt i tiden. Jag tror inte att vårt liv kommer att bli så himla mycket annorlunda, vi kommer att ha vår egen tid och fortsätta med våra intressen men självklart kommer det krävas lite mer planering för att få ihop det.

Vad vill jag då få fram av detta? Kanske mest konstatera för mig själv att livet är ganska bra trots allt. Jag har upplevt en hel del och jag har levt efter mina drömmar och mål. Nu kommer en period i livet där det händer mycket samtidigt som det står still, kanske låter konstigt. Det finns självklart saker jag drömmer om men det är inte så viktigt just nu. Nu "bara" lever jag ett ett tag och det är ganska skönt. Nu ska jag bara leva och försöka njuta av att jag för det mesta har världens bästa sambo, min älskade hund, mina vänner och familj och ett nytt litet liv i magen. Det är spännande det här men också extremt skrämmande. Men nu kör jag!

Helgen som var, misshandel av sambo, ensam på tävling i Forserum, mys i Sävdabo

I fredags jobbade jag på dubbla jobb, först på mitt vanliga och sen vidare till mitt helgjobb som jag har en gång i månaden. Det blir lite över ett dygn som jag jobbar då men har som tur var jour på natten. På lördag morgonen gick jag lite tidigare för att hinna åka och hämta Ella hemma hos Mickes föräldrar. Hon fick vara där under natten då Micke skulle på After work, och tur var väl det för under natten blev han och hans kompisar överfallna av ett gäng ungdomar. De fick ligga på sjukhus hela natten, Micke med näsfraktur och Fredrik med axeln ur led. Inget allvarligt som tur var men ändå läskigt. Jag övervägde att strunta i att åka till Forserum och tävla dels då jag var så jäkla seg efter jobbet men också då för att åka och hämta Micke på sjukhuset. Men jag valde att åka och tävla så skyndade mig iväg, frukost i bilen och en trött hund som sov. Jag trodde vi skulle ha lite bråttom men det visade det sig att det gick väldigt långsamt så jag fick ändå vänta en bra stund innan det blev min banvandring.

När jag kom dit var det en liten bit att gå så jag tog bara med mig ryggsäcken och buren, struntade i stol och tält då jag bara skulle starta en klass. Det första som händer är att jag nästan halvt slår ihjäl mig. Jag trampar snett i ett litet hål och vrickar foten, jag flyger fram och buren slår mot mina ben och Ella blir livrädd. Precis när jag fått balansen vrickar jag den igen, det gjorde väldigt ont och var extremt pinsamt.. så typiskt att sånt händer när man är ensam. Jag har i alla fall aldrig känt mig så ensam som jag gjorde på denna tävling, jag tror det är första gången för det första som jag åkt själv men det är också första gången som inte det vanliga tävlingsgänget var på plats eller min moster Nina. Verkligen nyttigt att känna på skillnaden mot när man kommer flera och man skrattar och tjoar. Här kom jag i min ensamhet, det blev ju inte bättre heller av att jag var så jäkla trött och höll på att somna stående.

Innan jag gick in på min banvandring så hade jag som högst växlat några artiga ord med vissa jag kände igen, för det ska jag ju tilläggas att det fanns ju folk som jag känner lite. Innan banvandringen träffade jag Åsa som stod som inropare, då fick jag lite energi i alla fall. Banan var egentligen inte speciellt svår, dock hade det en start som inte passar Ella. Men allt gick bra och enligt planen, A-hindret tog hon fint, balansen saktade jag ner henne ordentligt på och hon tog kf. Det som däremot tog tid var gungan, den var väldigt ostadig. Hon brukar springa upp på den i hög fart och så fort den går i backen får hon hoppa men nu vågade hon inte det, så när jag vände mig om så stod hon fortfarande på den efter att den slagit ner. Tyvärr tappade vi tid på både gungan och balansen och det blev ett litet tidsfel. Väldigt tråkigt att detta hände igen med tanke på att det gjort det de senaste gångerna. Vi sätter nollan gång på gång och gör det enkelt men de där jäkla kf ställer till det.
Ella och jag gick iväg en stund efter för jag blev väldigt besviken, inte på henne men på marginalerna. Jag kände mest att här åker vi dit och sätter en nolla igen och ändå så räcker det inte, blev ännu surere när jag såg att det räckte till en första placering. Det är surt att man inte ens ska kunna bli glad över en vinst, hehe. Men men sånt är livet, det är ju inte min hund som är problemet, hon klarar klass 2 banorna lätt som en plätt och har inte längre där att göra. Men självklart ska ju kf sitta för att man ska platsa i klass 3 det är jag fullt medveten om. Skönt i alla fall att nollat så pass många lopp nu som vi ändå gjort det måste ju tyda på nått.

Som jag skrev så växlade jag bara några ord med vissa personer under min korta vistelse på tävlingen, men annars var jag själv med Ella och det var lite häftigt att se vad hon blev extra bunden till mig när det bara var vi. Mindre taggad och mer fokuserad på att hålla koll på mig. Tror hon kände av att det inte riktigt var som vanligt. Vi satt mest för oss själva och mös vilket var himla skönt det också. Verkligen en konstig känsla det där att känna sig ensam fast man är omringad av massa folk. Vikten av att ha sina tränings och tävlingskompisar är nog väldigt stor, jag är glad över att jag lyckades så bra som jag gjorde för kan inte påstå att det var särskilt peppande när ingen kom och klappade en på axeln, frågade om banan eller loppet. Nyttig erfarenhet måste jag säga. Jag föredrar självklart att sitta i ett tält med de andra och fika, sura och skratta tillsammans.

Efter prisutdelningen åkte jag hem, pratade en del med Åsa vilket var skönt. Men sen åkte jag och Ella förbi Nina och Ville. Ville har varit lite ledsen de sista dagarna eftersom Ulf nu inte längre finns med oss. Han blev väldigt glad över att få busa och mysa med Ella, skönt att se. Sen blev det hem och titta på min misshandlade sambo, inte så farligt som jag hade föreställt mig, hehe. Resten av helgen ägnade vi i Sävdabo, himla skönt trots det dåliga vädret. Blev hundmys och skogspromenader.
Kändes lite surt att vi inte åkte på DM:et, tror vi skulle ha en bra chans men jag kände ändå att det var skönt att vara hemma. Nu blir det kanske inte någon mer tävling för mig och Ella i år. Vi är anmälda till Kumla men överväger att strunta i det, känns inte som jag kan göra så mycket bättre resultat än vad vi redan gjort och jag vill inte bli en som tokjagar en pinne, när min kropp skriker efter vila. Vi får se hur det känns när det närmar sig, är jag pigg och sugen kanske jag tänker om. Annars är det KM i mitten av oktober, jag tror inte jag kan springa så mycket då, borde vara rätt tjock vid det laget, men får se om jag är med lite på skoj.

Denna veckan händer det inte så mycket, eller jo jag fyller år på fredag men det är ju inte så mycket att fira längre J. Ska inte träna nått med Ella så länge det är blött i backen, det var ju så hon skadade sig sist. Däremot blir det utställning i Huskvarna på lördag, det blir Maijas debut. Ska bli himla kul att göra nått annat i hundväg för en gångs skull. Köpte mina första mammabyxor igår, ville egentligen inte men insåg att det nog kan vara smart. Hittade ett par snygga och sköna jeans, har dem på jobbet nu och det är dessvärre inte nått skönt. De satt så himla bra hemma men nu under dagen blir de bara större och större, får värsta hänget. Antar att det blir bättre sen när jag är större. Annars känns det lite jobbigt nu, känner mig ful och tjock. Vet att jag inte är nått stor och att detta bara är början men det känns inte helt naturligt för mig som det verkar göra för många andra. Usch vill bara att tiden ska springa iväg nu, jag är för nyfiken för att bara gå här och vänta.

Tidaholm

I helgen var det dags för två dagars tävling i Tidaholm och jag kunde vara med, är så tacksam att jag äntligen fick åka dit. Som jag skrivit tidigare har ju Ella varit sjuk två år i rad vid denna tiden på året men inte nu J. Hon slog ju sig på träningen samma vecka och jag visste inte om hon skulle visa att hon hade ont men körde på som vanligt och det fanns inget tecken på smärta. Antagligen bara jag som förstorade det hela men bättre att vara rädd om sin hund tycker jag. På lördagen fick vi sovmorgon, himla skönt, kom dessutom till uppsatt tält och allt.

Agilityklass 2
Disk (självvald). Började med en sån rivstart så förstod direkt att jag aldrig skulle få henne att ta kf.. mycket riktigt, hon flög av balansen så jag tog om den. Efter det var det inte mycket som blev rätt, jag glömde banan så hon missade hinder och hon blev bara surare och surare. Jag bestämde mig för att träna på omvänt slalom och då gick hon ur de två sista, när jag tog om gjorde hon rätt. Är glad att jag får chans att träna på det på tävling. Ett katastrof lopp på alla sätt, bara att lämna det bakom sig på en gång. Ella har ju ibland en förmåga att vara mer vild än tam i första klassen och då blir det lätt pannkaka J.

Hoppklass 3
O fel. En enkel springbana, alltså inte till vår fördel..vi behöver mer tekniskt svåra banor för at ha en chans mot de snabbaste. Ella sprang på bra hela tiden, mina byten satt och slalomet satt. Skönt att springa i mål nollad och inom tiden. Det är himla skönt att se att vi klarar tiden trots att det finns mycket att träna på. Jag insåg att vi tränat mycket på tajta svängar på vanliga hinder men inte på tunnlar.. för efter raka tunnlar med skarp sväng efter flöt hon ut mycket och då tappar man ju tid.

På söndagen var det betydligt mindre sovmorgon, vi åkte redan 06.20. Först ut var klass 3 och jag kände mig taggad. Nu var det en svårare bana så det kändes kul, dock var det inte en generös tid vilket aldrig är speciellt roligt. Såg att många av de snabbaste hundarna knappt klarade tiden. Så mitt mål va att chansa fullt ut och köra så snabbt vi klarar.

Hoppklass 3
Disk. Det kunde blivit så jävla bra…fan fan fan. Brukar inte gräma mig så mycket efter våra lopp men när de känns så jävla bra som detta gjorde är det extra surt. Jag vet att det antagligen inte hade räckt till någon sm-pinne men det hade ändå varit skönt att sätta det och fått se tiden. Jag skulle gjort ett byte efter slalomet men valde att inte göra det eftersom däcket kom efter.. utan skickade henne istället på däcket och sen tunneln, problemet var att det blev lång väg för mig. Sprang som en galning men han inte att fånga upp henne så hon tog fel hinder. Så surt då det inte var något speciellt svårt kvar av banan. Retligt som bara den men helt och hållet mitt egna fel. Det hade nog räckt om jag sneglat lite över axeln och skrikit på henne så hade hon fixat det, men nu såg hon bara en rygg som inte alls visade vart hon skulle. Annars tycker jag själv att det va ett riktigt snyggt lopp.

Agilityklass 2
0 fel. Han bli lite trött till den här klassen och kände inte riktigt för det. Banan var enkel om man bortser från alla kf, hehe. Jag visste att det var en snäv tid då många fick tidsfel och jag vet ju också att om jag får stopp på henne på balansen så missar vi säkert 4 sekunder. Så min plan var att köra som om det vore en hoppbana, attackera alla sekvenser och köra stenhårt för att ha tid att stanna henne på balansen. Planen höll i stort sett, allt gick bra, men balansen tog tid. Kom i mål med 0 fel och nöjd med loppet, dock 80 hundradelars tidsfel… så himla tråkigt och faktiskt lite orättvist. Den blev en andra placering och rosett men kan inte påstå att det betyder ett skit.

Det hade varit oerhört skönt att tagit den där sista pinnen så jag slapp åka på mer tävlingar i år. Mitt bäcken mår ju inte speciellt bra, kunde knappt gå efter första loppet, dock helt okej under resten av helgen. Jag ska starta en klass i Forserum men har inga större förväntningar på det. Är anmäld till Kumla men har ingen aning om min kropp kommer att orka det då. Egentligen spelar det ingen roll om vi börjar i klass 2 nästa år, kf ska ju ändå sitta och jag kommer ju ändå att tävla Ville i den klassen. Men det hade verkligen toppat detta året med den där pinnen känner jag men det är oftast då det inte vill sig. Man ska aldrig jaga pinnar, men det är tråkigt när inte ett nollat lopp räcker L.

Jaja min hund är bäst och jag bli bättre för varje tävling. Jag har ett bra fokus och jag påverkar min hund på ett bra sätt. Detta året har verkligen varit kanon, mina mål för året blev uppfyllda för länge sedan och utöver det har vi satt många fina rundor. Testat på en hel del ny handling, äntligen rett ut omvänt slalom och mycket mer. Tråkigt att det inte blir någon mer klass 3 start i år för både jag och Ella är så på hugget. Jag trodde inte hon skulle göra så bra resultat i klass 3 som hon gjort och om hon redan nu gör det efter fem starter så finns det verkligen hopp om det hela. Hon klarar redan tiden nu och då har vi inte tränat så mycket handling. Åhh vad jag längtar till nästa år… Hoppas jag är lika taggad då J.

Känns skit inför helgen

Blir så ledsen och arg. Har hela tiden haft en känsla av att nått ska göra så att jag inte kommer iväg till tävlingen i Tidaholm. Jag har ju två år i rad fått ställa in alla tävlingar den här tiden och just då alltid Tidaholm. För två år sedan var det för att Ella blev ormbiten och supersjuk, förra året kunde vi inte åka då hon blev smittad på dagiset av kennelhosta. Så det är inte konstig att man är lite nojjig. Igår åkte jag upp till klubben för att gå en promenad och träna en snabbis, egentligen kände jag inte för det men tyckte ändå att jag borde fila på lite grejer innan helgen. Detta var mitt största misstag och jag blir så jävla arg. Jag värmde upp lite och körde lite tunnlar, bestämde sen för att köra lite kf och sen slalom. Jag körde balansen några gånger och vips så missbedömer Ella balansen på nått sätt och flyger rätt in i sidan med bogen, det smällde till ordentligt. Hon reser sig upp lite förvirrad och tittar på mig, mitt hjärta grät men för att inte göra en grej av det sa jag till henne att ta den igen. Hon ville inte gå upp på den men gjorde det tveksamt. Jag ville bara ta upp henne och pussa på henne men låtsades som ingenting, gick runt lite för att se om haltade. Efter en liten stund körde jag balansen igen mest för att hon skulle komma över rädslan, hon tyckte inte det var speciellt roligt men gjorde det. Jag tyckte hon såg stel ut på nedfarten men kan ha inbillat mig. Jag valde att inte träna nått mer utan gå en sväng i skogen, eftersom hon inte haltade tyckte jag det var bättre att hon fick röra på sig lite.
Jag blev självklart först rädd för hon slog sig verkligen hårt, detta har ju hänt på olika sätt förut men hon har aldrig själv blivit rädd som hon blev nu. Sen blir man ju orolig och tänker på det hela tiden. Men sen också kommer ju den själviska tanken, fan kan jag inte tävla i helgen nu då. Klart att min hunds hälsa måste komma i första hand men det är så svårt att avgöra om man ska köra eller inte när man inte kan se nått på henne.

Jag har bestämt att åka om hon inte visar nått innan helgen. Jag går med henne som vanligt och vid minsta lilla misstanke på att hon skulle ha ont så lägger vi ner.
På tävlingen kommer jag ju att ha detta i huvudet på både gott och ont…bra för om hon inte beter sig som vanligt så bryter jag, dåligt för jag kommer vara osäker och rädd för att pressa henne, överanalysera allt. Sen är jag även rädd för att hon inte kommer att våga gå upp på balanshinderna. Blä, det som för några dagar kändes så himla kul med denna tävlingshelg känns nu skit. Dessutom har hon en halt förare som knappt kan springa… ja det är jag det. Mitt bäcken gör just nu så ont att jag knappt kan gå, vissa stunder känns det knappt och nästa hugger det som knivar. Tror inte detta påverkar så mycket när jag springer, däremot efter. Första loppet kommer antagligen vara det jag kan springa mest i sen kan det nog bli värre, haha. Ibland hugger det till så jag nästan trillar ihop, det är som nån låsning i höften, om det händer i ett byte kan det bli både jobbigt och pinsamt. Men men först ska vi se hur det går för Ella, det är ju upp till henne om vi kommer iväg eller inte.