Så kom dagen när morfar tog sitt sista andetag..

Telefonen ringde när jag var på jobbet, jag såg att det var mammas nummer och jag förstod på en gång. Morfar hade tagit sitt sista andetag, det var väntat men ändå så ofattbart. Har jag ingen morfar längre? Varför känns det som att han fortfarande finns då?
Efter några månaders sjukdom var detta egentligen en lättnad, han har det bättre nu även om det är fruktansvärt. Jag tänker ju främst på min mormor som nu blir ensam, sen på min mamma och hennes syskon. Detta blir en jul som kommer gå i sorgens tecken. Vi kommer tillsammans att hitta glädjen men samtidigt kommer det bli en tom jul som man mest vill ska försvinna. Nu börjar ett nytt kapitel och vi kan inte annat än att hänga med.
Vila i frid älskade morfar