Måndag då

Konstigt, det är måndag och jag känner för att gå ut. Ska faktiskt erkänna att jag har varit lite småsugen hela helgen. Det var faktiskt ett bra tag sedan jag var ute och tog en sväng om på dansgolvet. Hmm, kanske skulle satsa på att ta ett par glas på onsdag och dra ner och köra ett par moves på Kåren. Ja, jag vill till och med gå till Kåren, inte alla dagar man är laddad för det. Men just nu känns det faktiskt lite lockande. Ska se om man kanske kan dra ihop klassen till en ända stor klassfest. Vi har ju gått tillsammans i våran miniklass i mer än ett halvår nu, klart man måste festa ihop då. När vi gick i den stora klassen fanns det inte någon chans till gemensam fest eftersom vi var typ hundra pers, men nu skulle det ju gå alldeles utmärkt. Blir kalas bra då Carro erbjudit sig att låta oss vara hemma hos henne, skönt eftersom hennes palats ligger ett stenkast från Kåren.

Börjat ny kurs nu igen, känns sådär inför uppgifterna. Webbaserade medier heter den och vi ska tydligen göra varsin hemsida som ska innehålla våra reportage som vi filmade i den förra kursen. Det reportage som vi så stolt lämnade in och visade upp men som visade sig vara ren skit. Ska inte skriva om det eftersom det förmodligen skulle leda till allt för många fula ord och göra somliga upprörda. Så nu lämnar vi tv- kursen bakom oss, visst var det kul så länge det varade. TV- sändningen var jätterolig men måste säga att tv nog inte riktigt är min grej, föredrar nog att trycka tangenter framför datan.

På tal om något helt annat så har ju vårt lilla land täckts av ett vackert snötäcke. Själv är jag inte så förtjust i snö men visst var det på tiden att den kom. Började ju bli lite orolig där ett tag, känns som jorden är lite ur balans just nu och det lär väl knappast bli bättre. När det är så här kallt är det inte svårt att låta bli att tänka på ens utlandsansökan. Ska börja skriva ett brev snart som ska ingå i ansökan, vet bara inte vad jag ska skriva. "Ehh, jag vill plugga hos er för det är varmt." Tror inte riktigt det går hem, måste nog skriva något mer slagkraftigt. Sen är det skit svårt att komma på vilka länder man ska välja, långt bort, super långt bort eller kanske bara lagom långt bort. Ja det är frågan, men avgörande blir nog klimatet.

Funderingar

En tår rinner sakte ner längs kinden, en till och ytterligare en. Ibland kan det vara svårt att kontrollera sina känslor men det är ännu svårare när man inte vet vad det är man ska kontrollera. Ibland kan det vara skönt att för bara någon minut låta det okända ta över men ibland känns det bara jobbigt. Jobbigt att inte veta varför man reagerar som man faktikt gör. Jag är ett levande exempel på detta. En människa som gång på gång tappar kontrollen och låter det okända ta över. Kanske är det för man bär på saker man borde rätt ut för flera år sedan, kanske är det för kroppen helt enkelt inte orkar mer eller så kanske det bara är för det varit en jobbig dag. Men det bästa med att flippa ur totalt är ju att det känns så himla skönt efter. Kroppen känns lugn, sinnet känns stabilt. Det är en känsla av att nu håller jag mig stark ett bra tag till. Tills nästa gång kroppen påminner en om att man inte hinner med allt som man faktikt försöker.

Inte meningen att låta deppig, inte alls. Är snarare fascinerad över hur kroppen själv försöker ordna upp allt när det är lite tufft. För mig kommer det då och då, med jämna steg. Det kan vara efter ett par tuffa dagar i skolan, eller efter något misslyckande eller ibland utan någon speciell anledning. För visst är det ju så att vi alla bär på ett bagage. Vi har alla något som inte så många vet, eller kanske ingen vet. Kanske inte en mörk hemlighet, men absolut något vi inte vill prata om. Kan det vara så att detta alltid kommer att spöka? Kommer det i varje steg vi tar följa oss? Jag misstänker det. För hur vi än försöker dölja det vi inte vill att alla ska veta, så tror jag att det på ett eller annat sätt syns. Kanske inte i den sorgsna blicken, kanske inte i det svajande självförtroendet. Kanske inte då solen lyser, kanske inte då mörkret dämpar vår hemlighet. Men i det lilla ögonblicket då osäkerheten lyser igenom, det är då man kan skymta hemligheten som vi alltid kommer att bära med oss. Vi tror att vi döljer våra känslor så väl, men den uppmärksamma kan lätt se dig. Se ditt riktiga jag.

Alla kanske inte bär på någon hemlighet eller något bagage som de inte vill att andra ska veta om. Men jag tror att de flesta har något. Och jag tröstar mig med att den som upplevs starkast oftast är den svagaste. Den som försöker synas och höras mest, är oftast den mest osäkra. Jag själv kan inte förstå vitsen med att hela tiden hävda sig inför andra. Jag försöker att inte bry mig om vad folk runt i kring mig tycker och tänker, men det vore fel att säga att jag inte bryr mig alls. Men för mig är det viktigare att vara trygg i sig själv, att veta vem man är och vad man vill göra. Familjen och vännerna är de ända som behöver känna mitt rikiga Jag, men visst är det tråkigt att de flesta utanför den lilla kretsen upplever en som någon helt annan. Ofta får man en bild om hur någon är, men när man väl lärt känna denna personen visar det sig vara helt fel. Det tråkiga är att man oftast inte tar sig tid att se efter hur personerna runt i kring sig i vardagen egentligen är. Hmm, man kanske borde ta sig tid till att bry sig mer.

Kanske låter som jag är deppig, men fallet är snarare tvärtom. Just nu känns allt riktigt bra. Livet tuffar på i ett behagligt tempo. Dagarna fylls med glädje och skratt. Trots stromvindar och översvämningar, mörker dygnet runt och jobbiga dagar i skolan så måste jag säga att allt är just nu är jäkligt bra!

Trött på att vara en soffpotatis..

Dags att börja rycka upp sig då..känns riktigt skönt faktiskt. Efter nästan två veckors ledighet börjar det kännas tråkigt att ständigt känna sig trött och sugen på godis. Finns inget värre än att komma av sig från de dagliga rutinerna, som till exempel träning. Känns som den senaste tiden endast bestått utav mat, godis, sömn och vila. Kan väl vara skönt ett par dagar, men seriöst man blir ju helt förslappad. Ikväll har hela kvällen ägnats åt tv-tittande, tillslut blev jag så rastlös att jag var tvungen att gå ut. Klarar inte en dag till av att inte göra någon nytta, att inte ha några planer. Ska bli skönt att gå till skolan i morgon, vi ska äntligen börja arbeta på vårat reportage. Så nu blir det två intensiva dagar och sen blir det ledighet igen till helgen. På måndag börjar allvaret igen, då börjar skolan och det vardagliga livet. Och jag ska ta vara på vartenda dag..


En annan sak som jag börjat trötta på är mina fantasier. Jag har alltid haft livlig fantasi, både på dagtid och nattetid. Ibland kan det faktiskt övergå i överdrift men det är svårt att bara sluta. Vissa dagar handlar det om mer vanliga saker och andra om det mest sjuka man komma på. Ibland kan jag bara längta efter att få lägga mig i sängen och sväva iväg till mina olika fanatsiplatser. Vet inte, det kanske är vanligare än vad jag tror, att andra också fantiserar menar jag. Sak samma, ett som är säkert är att mina hela töjer på gränserna. Jag är rädd att en dag vaknar jag upp så kan jag inte skilja på verklighet och fantasi. Ups, vore ju inte så lyckat. Jaja, så länge jag kan skilja på dem så är det väl lugnt. Tror jag ska börja skriva ner allt jag tänker på, skulle bli många bra och extremt spännande böcker. Vem vet, en dag när du står i bokhandlen kanske det är just mitt namn som står på boken du tänker köpa. För hemligheten är fakttiskt den att jag vill bli författare. Och det verkar ju nekligen som jag har tillräckligt bra fantasi för att få ihop till en rad olika böcker.


Ja som sagt jag vill ju då bli författare. Inte bara, finns många andra yrken på önskelistan, som till exempel konstnär, låtskrivare, producent, journalist och lite andra saker. Igår kväll när jag låg i sängen och tänkte, funderade jag på vad jag om tjugo år ligger och tänker på när jag går och lägger mig? Kanske vad mina bortskämda ungar gjort för hyss i skolan, eller kanske hur mycket pappersarbeta jag har kvar på jobbet eller kanske vilken tid jag ska gå upp och lägga mig vid min stora härliga pool vid havet. Uhm, ödet fårväl bestämma åt mig, eller är det kanke meningen att jag ska försöka påverka det mer genom att plugga och anstränga mig att skapa kontakter. Vet inte om jag är redo att börja angagera mig för framtiden, eller borde man det. Känns jobbigt att börja angagera sig när man inte vet vad man vill bli. Tänk om jag ångrar mig om två år då? Eller nöjer mig med ett skit jobb. Jag tror att jag helt enkelt ska lägga ner och förlita mig på ödet ett litet tag till. Kanske jag hinner komma på en plan.

Smått och gott!

Julen kom men försvann lika snabbt. Jag ska inte klaga, efter två dagars släktmiddagar känns det bara skönt att det är över. Trevligt att träffa släkten men lika deprimerande vartenda år att inse vad lite man har gemensamt. Det som för oss samman råkar vara att vi är släkt! Det var med en rejäl lättnad som jag smet från julfirandet på juldagen för att snabbt åka hem till mig för att svida om. Nya kläder, sminket på och håret fixat sen var det bara att invänta vännerna och börja smutta på alkoholen. Efter två, tre timmars festande och julklppsutdelande bar det iväg till Huset där vi partade hela kvällen. Eller kvällen tog dock slut när en jäkla subba ställde sig på min lilla bara fot med en stilettklack. Smärtan var outbärlig och ilskan på väg att bubbla över. Men efter lite vila och is kunde jag linka hemmåt, blev dock ett stopp på en pizzeria. Med trötta och ömma steg tog sig jag och Petra hem till mig. Petra somnade innan jag ens hunnit tvätta av mig sminket, så jag fick ligga uppe en stund och titta på TV. Kvällen var lyckad även om vi alla var väldigt trötta efter allt julstök.

Dagen efter vaknade jag med en jäkla smärta i munnen..visade sig att jag fått tandköttsinfektion, mindre mysigt med andra ord. Även min stackars fot gjorde sig påmind på morgonen, mest genom att den gjorde väldigt ont men också för den var Väldigt blå. Den som är skyldig till detta borde åtalas för misshandel.

Dagarna gick och helt plötsligt blev det nyår. Jag som inte tycker man behöver ha några stora planer inför dessa högtider planerade en lugn hemma kväll men vännerna. Jag, Emma, Petra och Sara träffades hemma hos Petra där vi åt god middag och spelade spel. Tjejerna delade på ett par vinflaskor medans jag höll mig nykter och stod för bilförandet. En mycket trevlig kväll i vänskapens tecken. Fick ett trevligt samtal från inte mindre än New York, blev självklart lite ledsen i ögat men samtidigt var det skönt att höra den välbekanta rösten. Vet att du hade en kväll du aldrig kommer att glömma. Unnar dig allt gott där borta på andra sidan jordklotet. Men hoppas du snart kommer hem till mig..


Det är ju så att även om man vet att det bara är tillfälligt så saknar jag dig så mycket. Går nästan inte en sekund utan att jag tänker på dig. Två veckor är inte sålänge egentligen men ibland känns det som en hel evighet. Saknar att höra din röst, men framförallt saknar jag din famn. Känner mig så ensam när du inte finns vid min sida. Försöker hela tiden att hålla mig sysselsatt men ändå vill jag bara vara med dig. Konstigt för när du är hemma så behöver jag inte träffa dig, bara veta att du är i närheten gör mig lugn. Men när du befinner dig så långt borta är det svårt att koncentrera sig på annat än att sakna dig. Vet att det låter lite patetiskt, men jag har ju insett att jag är rätt patatisk nuförtiden. När man börjar bli så här gammal får man faktikt lov att vara det. .