Funderingar

En tår rinner sakte ner längs kinden, en till och ytterligare en. Ibland kan det vara svårt att kontrollera sina känslor men det är ännu svårare när man inte vet vad det är man ska kontrollera. Ibland kan det vara skönt att för bara någon minut låta det okända ta över men ibland känns det bara jobbigt. Jobbigt att inte veta varför man reagerar som man faktikt gör. Jag är ett levande exempel på detta. En människa som gång på gång tappar kontrollen och låter det okända ta över. Kanske är det för man bär på saker man borde rätt ut för flera år sedan, kanske är det för kroppen helt enkelt inte orkar mer eller så kanske det bara är för det varit en jobbig dag. Men det bästa med att flippa ur totalt är ju att det känns så himla skönt efter. Kroppen känns lugn, sinnet känns stabilt. Det är en känsla av att nu håller jag mig stark ett bra tag till. Tills nästa gång kroppen påminner en om att man inte hinner med allt som man faktikt försöker.

Inte meningen att låta deppig, inte alls. Är snarare fascinerad över hur kroppen själv försöker ordna upp allt när det är lite tufft. För mig kommer det då och då, med jämna steg. Det kan vara efter ett par tuffa dagar i skolan, eller efter något misslyckande eller ibland utan någon speciell anledning. För visst är det ju så att vi alla bär på ett bagage. Vi har alla något som inte så många vet, eller kanske ingen vet. Kanske inte en mörk hemlighet, men absolut något vi inte vill prata om. Kan det vara så att detta alltid kommer att spöka? Kommer det i varje steg vi tar följa oss? Jag misstänker det. För hur vi än försöker dölja det vi inte vill att alla ska veta, så tror jag att det på ett eller annat sätt syns. Kanske inte i den sorgsna blicken, kanske inte i det svajande självförtroendet. Kanske inte då solen lyser, kanske inte då mörkret dämpar vår hemlighet. Men i det lilla ögonblicket då osäkerheten lyser igenom, det är då man kan skymta hemligheten som vi alltid kommer att bära med oss. Vi tror att vi döljer våra känslor så väl, men den uppmärksamma kan lätt se dig. Se ditt riktiga jag.

Alla kanske inte bär på någon hemlighet eller något bagage som de inte vill att andra ska veta om. Men jag tror att de flesta har något. Och jag tröstar mig med att den som upplevs starkast oftast är den svagaste. Den som försöker synas och höras mest, är oftast den mest osäkra. Jag själv kan inte förstå vitsen med att hela tiden hävda sig inför andra. Jag försöker att inte bry mig om vad folk runt i kring mig tycker och tänker, men det vore fel att säga att jag inte bryr mig alls. Men för mig är det viktigare att vara trygg i sig själv, att veta vem man är och vad man vill göra. Familjen och vännerna är de ända som behöver känna mitt rikiga Jag, men visst är det tråkigt att de flesta utanför den lilla kretsen upplever en som någon helt annan. Ofta får man en bild om hur någon är, men när man väl lärt känna denna personen visar det sig vara helt fel. Det tråkiga är att man oftast inte tar sig tid att se efter hur personerna runt i kring sig i vardagen egentligen är. Hmm, man kanske borde ta sig tid till att bry sig mer.

Kanske låter som jag är deppig, men fallet är snarare tvärtom. Just nu känns allt riktigt bra. Livet tuffar på i ett behagligt tempo. Dagarna fylls med glädje och skratt. Trots stromvindar och översvämningar, mörker dygnet runt och jobbiga dagar i skolan så måste jag säga att allt är just nu är jäkligt bra!