Julen kom men försvann lika snabbt. Jag ska inte klaga, efter två dagars släktmiddagar känns det bara skönt att det är över. Trevligt att träffa släkten men lika deprimerande vartenda år att inse vad lite man har gemensamt. Det som för oss samman råkar vara att vi är släkt! Det var med en rejäl lättnad som jag smet från julfirandet på juldagen för att snabbt åka hem till mig för att svida om. Nya kläder, sminket på och håret fixat sen var det bara att invänta vännerna och börja smutta på alkoholen. Efter två, tre timmars festande och julklppsutdelande bar det iväg till Huset där vi partade hela kvällen. Eller kvällen tog dock slut när en jäkla subba ställde sig på min lilla bara fot med en stilettklack. Smärtan var outbärlig och ilskan på väg att bubbla över. Men efter lite vila och is kunde jag linka hemmåt, blev dock ett stopp på en pizzeria. Med trötta och ömma steg tog sig jag och Petra hem till mig. Petra somnade innan jag ens hunnit tvätta av mig sminket, så jag fick ligga uppe en stund och titta på TV. Kvällen var lyckad även om vi alla var väldigt trötta efter allt julstök.
Dagen efter vaknade jag med en jäkla smärta i munnen..visade sig att jag fått tandköttsinfektion, mindre mysigt med andra ord. Även min stackars fot gjorde sig påmind på morgonen, mest genom att den gjorde väldigt ont men också för den var Väldigt blå. Den som är skyldig till detta borde åtalas för misshandel.
Dagarna gick och helt plötsligt blev det nyår. Jag som inte tycker man behöver ha några stora planer inför dessa högtider planerade en lugn hemma kväll men vännerna. Jag, Emma, Petra och Sara träffades hemma hos Petra där vi åt god middag och spelade spel. Tjejerna delade på ett par vinflaskor medans jag höll mig nykter och stod för bilförandet. En mycket trevlig kväll i vänskapens tecken. Fick ett trevligt samtal från inte mindre än New York, blev självklart lite ledsen i ögat men samtidigt var det skönt att höra den välbekanta rösten. Vet att du hade en kväll du aldrig kommer att glömma. Unnar dig allt gott där borta på andra sidan jordklotet. Men hoppas du snart kommer hem till mig..
Det är ju så att även om man vet att det bara är tillfälligt så saknar jag dig så mycket. Går nästan inte en sekund utan att jag tänker på dig. Två veckor är inte sålänge egentligen men ibland känns det som en hel evighet. Saknar att höra din röst, men framförallt saknar jag din famn. Känner mig så ensam när du inte finns vid min sida. Försöker hela tiden att hålla mig sysselsatt men ändå vill jag bara vara med dig. Konstigt för när du är hemma så behöver jag inte träffa dig, bara veta att du är i närheten gör mig lugn. Men när du befinner dig så långt borta är det svårt att koncentrera sig på annat än att sakna dig. Vet att det låter lite patetiskt, men jag har ju insett att jag är rätt patatisk nuförtiden. När man börjar bli så här gammal får man faktikt lov att vara det. .
No comments:
Post a Comment