Förra veckan jobbade jag bara två dagar, kändes riktigt skönt även om onsdagen inte var en ledig dag utan min morfars begravning. Begravningen var jobbig men väldigt enkel och fin, det var bara de allra närmaste i ett litet kapell. Det jobbigaste var att se mormor och tänka sig in i hur hon har det nu. Även om det var jobbigt var det väldigt skönt med ett avslut och jag kände direkt efter att nu är det dags att vakna upp ur dvalan och ta tag i livet igen.
Och jag kunde väl inte göra det på ett bättre och mer spännande sätt än att dagen efter åka till Göteborg och My Dog. Klockan ringde 05.00, Ella som annars är extremt morgontrött hade i vanlig ordning förstått redan kvällen innan att det var tävling som gällde så hon flög upp ur sängen. Ulrika hämtade mig och Felicia och sen var det bara att börja leta sig fram mot Göteborg…halt väglag och dålig sikt gjorde att vi fick köra sakta. Men jag var bortskämd med egen chaufför och allt, Ulrika körde både dit och hem..inte illa, den lyxen är man ju inte van vid. Innan vi kom in i parkeringshuset och mässan blev det lite rörigt men det ordnade upp sig rätt bra. Ella betedde sig inte alls som vanligt när vi kom in i hallen, hon gick med svansen mellan benen och skakade… självklart blev jag nervös och undrade vad sjutton det var frågan om. Men så fort vi gick ner på konstgräset så laddade hon för agility så det var jag inte så orolig för sen.
Första klassen var en hoppklass, den kändes inte så svår när jag gick den, en del handling var det även om det inte kändes så när man körde. Det som gjorde mig lite uppgiven var höjden på hindren. De såg jättehöga ut och jag tänkte att Ella inte är i tillräckligt bra form för att orka detta. Jag kollade på några ekipage och bestämde mig för att ändra på min planering inför en kombination..fattar inte varför jag inte tänkt på det förut (måste börja snegla lite på andra när jag går banvandringen). När det blev dags för min tur kände jag mig inte så nervös men första hindret kändes så högt (fanns ju ingen framhoppning) så jag fick sätta Ella en meter längre bort än vanligt så hon kunde få upp farten ordentligt innan. Det började bra, slalomet kom redan som nummer fyra, Ella fixar ingången och kör på…när det bara är någon pinne kvar halkar hon på eltejpen som de satt fast slalomet med och hon går ur…jag körde om och vidare. Resten gick hur bra som helst, handlingen stämde och där jag ändrade planen blev det perfekt. Resultatet blev ju då 5 fel på slalomet och i och med det tidsfel. Men jag är väldigt nöjd med loppet, Ella har inte tränat sen augusti så jag kan verkligen inte säga annat än att hon var superduktig.
Inför andra klassen han både jag och Ella bli lite trötta, jag kände mig så nöjd med första klassen att jag knappt ville köra en till (typiskt mig). Men sen kom Micke för att kolla och då blev jag lite nervös, och sen kom mamma och pappa också för att titta och då blev jag extremt nervös, till och med mina klökningar smög sig fram. Då kom tävlingsnerverna fram igen, jag var nu mer nervös än inför första. Jag fick lite prestationsångest bara för att de skulle titta, pappa han har nämligen aldrig sett agility så då ville jag ju att det skulle gå bra. Det jag var mest rädd för var att Ella inte skulle orka och därmed bli slarvig. Detta var en agilityklass, jag kände mig inte speciellt nervös för kf, fanns ingen anledning eftersom jag inte tränat. Mitt mål var bara att springa och vara på henne hela tiden. Denna banan var lite svårare och den del handling men den passade oss rätt bra. Det var en riktig springstart och när jag släppte henne kände jag direkt att hon var så fokuserad att det bara sket till sen var vi redan i mitten av banan. På ett ställe hade jag bestämt mig för att styra mer med kroppen, jag har ju svårt för detta så jag får bestämma punkter där jag ska testa det på banan, tyvärr blev det lite för bra så vi fick en vägran..hon är extremt känslig för detta, men när jag lär mig använda det rätt kommer det bli kanon. Vi tog snabbt om hindret och sen körde vi vidare, stoppet störde inte flytet eller känslan alls. Tyvärr fick vi 5 fel på balansen, jag tyckte hon var på kf så jag släppte henne men det var hon tydligen inte. Loppet kändes så jävla bra och jag är så nöjd. Jag letar alltid efter en viss känsla och den fanns där, speciellt i sista klassen. Resultatet i sig var väl inte så himla bra men känslan slår allt. Jag har bara upplevt den i ett par klasser och jag hoppas jag kommer hitta den mer och mer framöver. Jag är väldigt medveten om att Ella aldrig kommer räcka till tidsmässigt men jag ska verkligen träna på tajta svängar och att våga chansa. Våren kommer bestå av lite mer vinna eller försvinna och se hur långt det räcker tidsmässigt, ända målet är att hålla sig inom maxtiden J, kanske låter simpelt men det är inte alltid så lätt för oss med lite långsammare hundar...bara det är ett stressmoment i sig.
Och jag kunde väl inte göra det på ett bättre och mer spännande sätt än att dagen efter åka till Göteborg och My Dog. Klockan ringde 05.00, Ella som annars är extremt morgontrött hade i vanlig ordning förstått redan kvällen innan att det var tävling som gällde så hon flög upp ur sängen. Ulrika hämtade mig och Felicia och sen var det bara att börja leta sig fram mot Göteborg…halt väglag och dålig sikt gjorde att vi fick köra sakta. Men jag var bortskämd med egen chaufför och allt, Ulrika körde både dit och hem..inte illa, den lyxen är man ju inte van vid. Innan vi kom in i parkeringshuset och mässan blev det lite rörigt men det ordnade upp sig rätt bra. Ella betedde sig inte alls som vanligt när vi kom in i hallen, hon gick med svansen mellan benen och skakade… självklart blev jag nervös och undrade vad sjutton det var frågan om. Men så fort vi gick ner på konstgräset så laddade hon för agility så det var jag inte så orolig för sen.
Första klassen var en hoppklass, den kändes inte så svår när jag gick den, en del handling var det även om det inte kändes så när man körde. Det som gjorde mig lite uppgiven var höjden på hindren. De såg jättehöga ut och jag tänkte att Ella inte är i tillräckligt bra form för att orka detta. Jag kollade på några ekipage och bestämde mig för att ändra på min planering inför en kombination..fattar inte varför jag inte tänkt på det förut (måste börja snegla lite på andra när jag går banvandringen). När det blev dags för min tur kände jag mig inte så nervös men första hindret kändes så högt (fanns ju ingen framhoppning) så jag fick sätta Ella en meter längre bort än vanligt så hon kunde få upp farten ordentligt innan. Det började bra, slalomet kom redan som nummer fyra, Ella fixar ingången och kör på…när det bara är någon pinne kvar halkar hon på eltejpen som de satt fast slalomet med och hon går ur…jag körde om och vidare. Resten gick hur bra som helst, handlingen stämde och där jag ändrade planen blev det perfekt. Resultatet blev ju då 5 fel på slalomet och i och med det tidsfel. Men jag är väldigt nöjd med loppet, Ella har inte tränat sen augusti så jag kan verkligen inte säga annat än att hon var superduktig.
Inför andra klassen han både jag och Ella bli lite trötta, jag kände mig så nöjd med första klassen att jag knappt ville köra en till (typiskt mig). Men sen kom Micke för att kolla och då blev jag lite nervös, och sen kom mamma och pappa också för att titta och då blev jag extremt nervös, till och med mina klökningar smög sig fram. Då kom tävlingsnerverna fram igen, jag var nu mer nervös än inför första. Jag fick lite prestationsångest bara för att de skulle titta, pappa han har nämligen aldrig sett agility så då ville jag ju att det skulle gå bra. Det jag var mest rädd för var att Ella inte skulle orka och därmed bli slarvig. Detta var en agilityklass, jag kände mig inte speciellt nervös för kf, fanns ingen anledning eftersom jag inte tränat. Mitt mål var bara att springa och vara på henne hela tiden. Denna banan var lite svårare och den del handling men den passade oss rätt bra. Det var en riktig springstart och när jag släppte henne kände jag direkt att hon var så fokuserad att det bara sket till sen var vi redan i mitten av banan. På ett ställe hade jag bestämt mig för att styra mer med kroppen, jag har ju svårt för detta så jag får bestämma punkter där jag ska testa det på banan, tyvärr blev det lite för bra så vi fick en vägran..hon är extremt känslig för detta, men när jag lär mig använda det rätt kommer det bli kanon. Vi tog snabbt om hindret och sen körde vi vidare, stoppet störde inte flytet eller känslan alls. Tyvärr fick vi 5 fel på balansen, jag tyckte hon var på kf så jag släppte henne men det var hon tydligen inte. Loppet kändes så jävla bra och jag är så nöjd. Jag letar alltid efter en viss känsla och den fanns där, speciellt i sista klassen. Resultatet i sig var väl inte så himla bra men känslan slår allt. Jag har bara upplevt den i ett par klasser och jag hoppas jag kommer hitta den mer och mer framöver. Jag är väldigt medveten om att Ella aldrig kommer räcka till tidsmässigt men jag ska verkligen träna på tajta svängar och att våga chansa. Våren kommer bestå av lite mer vinna eller försvinna och se hur långt det räcker tidsmässigt, ända målet är att hålla sig inom maxtiden J, kanske låter simpelt men det är inte alltid så lätt för oss med lite långsammare hundar...bara det är ett stressmoment i sig.
No comments:
Post a Comment