Känns skit inför helgen

Blir så ledsen och arg. Har hela tiden haft en känsla av att nått ska göra så att jag inte kommer iväg till tävlingen i Tidaholm. Jag har ju två år i rad fått ställa in alla tävlingar den här tiden och just då alltid Tidaholm. För två år sedan var det för att Ella blev ormbiten och supersjuk, förra året kunde vi inte åka då hon blev smittad på dagiset av kennelhosta. Så det är inte konstig att man är lite nojjig. Igår åkte jag upp till klubben för att gå en promenad och träna en snabbis, egentligen kände jag inte för det men tyckte ändå att jag borde fila på lite grejer innan helgen. Detta var mitt största misstag och jag blir så jävla arg. Jag värmde upp lite och körde lite tunnlar, bestämde sen för att köra lite kf och sen slalom. Jag körde balansen några gånger och vips så missbedömer Ella balansen på nått sätt och flyger rätt in i sidan med bogen, det smällde till ordentligt. Hon reser sig upp lite förvirrad och tittar på mig, mitt hjärta grät men för att inte göra en grej av det sa jag till henne att ta den igen. Hon ville inte gå upp på den men gjorde det tveksamt. Jag ville bara ta upp henne och pussa på henne men låtsades som ingenting, gick runt lite för att se om haltade. Efter en liten stund körde jag balansen igen mest för att hon skulle komma över rädslan, hon tyckte inte det var speciellt roligt men gjorde det. Jag tyckte hon såg stel ut på nedfarten men kan ha inbillat mig. Jag valde att inte träna nått mer utan gå en sväng i skogen, eftersom hon inte haltade tyckte jag det var bättre att hon fick röra på sig lite.
Jag blev självklart först rädd för hon slog sig verkligen hårt, detta har ju hänt på olika sätt förut men hon har aldrig själv blivit rädd som hon blev nu. Sen blir man ju orolig och tänker på det hela tiden. Men sen också kommer ju den själviska tanken, fan kan jag inte tävla i helgen nu då. Klart att min hunds hälsa måste komma i första hand men det är så svårt att avgöra om man ska köra eller inte när man inte kan se nått på henne.

Jag har bestämt att åka om hon inte visar nått innan helgen. Jag går med henne som vanligt och vid minsta lilla misstanke på att hon skulle ha ont så lägger vi ner.
På tävlingen kommer jag ju att ha detta i huvudet på både gott och ont…bra för om hon inte beter sig som vanligt så bryter jag, dåligt för jag kommer vara osäker och rädd för att pressa henne, överanalysera allt. Sen är jag även rädd för att hon inte kommer att våga gå upp på balanshinderna. Blä, det som för några dagar kändes så himla kul med denna tävlingshelg känns nu skit. Dessutom har hon en halt förare som knappt kan springa… ja det är jag det. Mitt bäcken gör just nu så ont att jag knappt kan gå, vissa stunder känns det knappt och nästa hugger det som knivar. Tror inte detta påverkar så mycket när jag springer, däremot efter. Första loppet kommer antagligen vara det jag kan springa mest i sen kan det nog bli värre, haha. Ibland hugger det till så jag nästan trillar ihop, det är som nån låsning i höften, om det händer i ett byte kan det bli både jobbigt och pinsamt. Men men först ska vi se hur det går för Ella, det är ju upp till henne om vi kommer iväg eller inte.