Så ser livet ut

Funderar mycket över livet just nu, eller jag är ju en tänkare så det är inte direkt ovanligt men det är lite extra nu. Dels säkert på grund av hormoner men också tror jag för att jag bär på ett extra liv, en människa. Helt sjukt, spännande men samtidigt lite läskigt. Ibland tycker jag det är häftigt när det sparkar och lever men ibland känns det lite otäckt..

Hur ser livet ut då? Ja det är väl inte riktigt som jag hade tänkt mig. Fast frågan är nog hur hade jag tänkt mig att livet skulle se ut när jag fyller 28? Jag fyller ju år imon och jag kan inte sluta tänka på att jag inte på länge haft någon direkt plan med livet... Det suddades liksom ut efter det att jag avslutade mina studier på Högskolan, vilket är cirka 3 år sedan. Varför blev det så? När jag fantiserar om framtiden ser jag inte så mycket som jag gjorde förut, undra varför? Kan det vara så enkelt att jag lärt mig att leva mer och mer i nuet och helt enkelt får se hur det blir. Ja lite så kan det nog vara. Drömmar och mål är viktigt men för mig som är en stressad människa så är det minst lika viktigt att våga leva i nuet.

Då ska vi se vad som uppnåtts fram till idag, en bra uppväxt, dock med en tragisk del i bagaget som självklart påverkar de flesta beslut i livet och alltid kommer att göra det, en bra familj som håller ihop, en tävlingskarriär, vänner som stått kvar vid min sida och nya som kommit, underbara fantastiska djur som funnits med under bitar av livet och uppväxten, resor där jag fått se vackra länder och upplevt nya kulturer, kärlek och hat, besvikelse och lycka, motgångar och framgångar, allt detta i en blandning som gjort mig till den jag är idag.

Sen kommer vi till biten lite senare i livet, jag träffade Micke, en fling till en början, en i mängden.. men sen visade det sig att han inte riktigt är och var som alla andra.. på många punkter värre, hehe, men på många andra extremt förstående för mitt liv. Jag var inte då och inte nu villig att ändra så mycket på mitt liv och mina behov och det visade sig att han var ganska lik mig på den punkten. Så här står vi nio år senare fortfarande med varsitt liv och egna intressen och det viktigaste av allt egen tid. Vi har en slags hat kärlek, vissa dagar hatar jag honom över allt annat och andra dagar älskar jag honom över allt annat, låter kanske konstigt men det är så det fungerar för oss. Klart att det hade varit kul om vi satsat lite mer på gemensamma vänner och intressen, men det är något vi får jobba på framöver.

Jag har hunnit med några år på Högskolan och har en examen inom media och kommunikationsvetenskap, inte illa för att vara mig. Jag har jobbat några år inom olika områden och lärt mig extremt mycket. Jag har nu snart varit på Trafikverket i 2 år och det har varit en lärorik tid och det är väl det som är början på min arbetskarriär. Även om jag måste säga att tiden i patrullen (hemsjukvård) är den mest lärorika tiden i mitt liv, dels genom att se hur livet ser ut för många, lära mig att hantera människor i sorg, smärta och olika livsöden. Alla borde under en period jobba med något liknande för att få lite perspektiv på livet.

Om man ser på det lite hårddraget så kan man säga så här, jag har ett mål kvar med livet, och det är ett bättre jobb. Det handlar inte om någon karriär men jag måste satsa ett snäpp till. Jag vill ha ett jobb som är givande och som jag trivs på. Det får ta sin tid att hitta dit och om man tänker att livet inte ska ta slut riktigt än så finns det nog tid. Självklart har jag mer mål med livet men man kan nog snarare kalla det delmål och intressemål, skulle bli en lång lista så skippar det.

Även om jag inte är galen i barn så vill jag självklart ha en liten egen familj. Och nu är det ju så att det redan är på gång. Det blev dock lite tidigare än vad jag tänkt mig men samtidigt så är det ganska perfekt i tiden. Jag tror inte att vårt liv kommer att bli så himla mycket annorlunda, vi kommer att ha vår egen tid och fortsätta med våra intressen men självklart kommer det krävas lite mer planering för att få ihop det.

Vad vill jag då få fram av detta? Kanske mest konstatera för mig själv att livet är ganska bra trots allt. Jag har upplevt en hel del och jag har levt efter mina drömmar och mål. Nu kommer en period i livet där det händer mycket samtidigt som det står still, kanske låter konstigt. Det finns självklart saker jag drömmer om men det är inte så viktigt just nu. Nu "bara" lever jag ett ett tag och det är ganska skönt. Nu ska jag bara leva och försöka njuta av att jag för det mesta har världens bästa sambo, min älskade hund, mina vänner och familj och ett nytt litet liv i magen. Det är spännande det här men också extremt skrämmande. Men nu kör jag!