I fredags jobbade jag på dubbla jobb, först på mitt vanliga och sen vidare till mitt helgjobb som jag har en gång i månaden. Det blir lite över ett dygn som jag jobbar då men har som tur var jour på natten. På lördag morgonen gick jag lite tidigare för att hinna åka och hämta Ella hemma hos Mickes föräldrar. Hon fick vara där under natten då Micke skulle på After work, och tur var väl det för under natten blev han och hans kompisar överfallna av ett gäng ungdomar. De fick ligga på sjukhus hela natten, Micke med näsfraktur och Fredrik med axeln ur led. Inget allvarligt som tur var men ändå läskigt. Jag övervägde att strunta i att åka till Forserum och tävla dels då jag var så jäkla seg efter jobbet men också då för att åka och hämta Micke på sjukhuset. Men jag valde att åka och tävla så skyndade mig iväg, frukost i bilen och en trött hund som sov. Jag trodde vi skulle ha lite bråttom men det visade det sig att det gick väldigt långsamt så jag fick ändå vänta en bra stund innan det blev min banvandring.
När jag kom dit var det en liten bit att gå så jag tog bara med mig ryggsäcken och buren, struntade i stol och tält då jag bara skulle starta en klass. Det första som händer är att jag nästan halvt slår ihjäl mig. Jag trampar snett i ett litet hål och vrickar foten, jag flyger fram och buren slår mot mina ben och Ella blir livrädd. Precis när jag fått balansen vrickar jag den igen, det gjorde väldigt ont och var extremt pinsamt.. så typiskt att sånt händer när man är ensam. Jag har i alla fall aldrig känt mig så ensam som jag gjorde på denna tävling, jag tror det är första gången för det första som jag åkt själv men det är också första gången som inte det vanliga tävlingsgänget var på plats eller min moster Nina. Verkligen nyttigt att känna på skillnaden mot när man kommer flera och man skrattar och tjoar. Här kom jag i min ensamhet, det blev ju inte bättre heller av att jag var så jäkla trött och höll på att somna stående.
Innan jag gick in på min banvandring så hade jag som högst växlat några artiga ord med vissa jag kände igen, för det ska jag ju tilläggas att det fanns ju folk som jag känner lite. Innan banvandringen träffade jag Åsa som stod som inropare, då fick jag lite energi i alla fall. Banan var egentligen inte speciellt svår, dock hade det en start som inte passar Ella. Men allt gick bra och enligt planen, A-hindret tog hon fint, balansen saktade jag ner henne ordentligt på och hon tog kf. Det som däremot tog tid var gungan, den var väldigt ostadig. Hon brukar springa upp på den i hög fart och så fort den går i backen får hon hoppa men nu vågade hon inte det, så när jag vände mig om så stod hon fortfarande på den efter att den slagit ner. Tyvärr tappade vi tid på både gungan och balansen och det blev ett litet tidsfel. Väldigt tråkigt att detta hände igen med tanke på att det gjort det de senaste gångerna. Vi sätter nollan gång på gång och gör det enkelt men de där jäkla kf ställer till det.
Ella och jag gick iväg en stund efter för jag blev väldigt besviken, inte på henne men på marginalerna. Jag kände mest att här åker vi dit och sätter en nolla igen och ändå så räcker det inte, blev ännu surere när jag såg att det räckte till en första placering. Det är surt att man inte ens ska kunna bli glad över en vinst, hehe. Men men sånt är livet, det är ju inte min hund som är problemet, hon klarar klass 2 banorna lätt som en plätt och har inte längre där att göra. Men självklart ska ju kf sitta för att man ska platsa i klass 3 det är jag fullt medveten om. Skönt i alla fall att nollat så pass många lopp nu som vi ändå gjort det måste ju tyda på nått.
Som jag skrev så växlade jag bara några ord med vissa personer under min korta vistelse på tävlingen, men annars var jag själv med Ella och det var lite häftigt att se vad hon blev extra bunden till mig när det bara var vi. Mindre taggad och mer fokuserad på att hålla koll på mig. Tror hon kände av att det inte riktigt var som vanligt. Vi satt mest för oss själva och mös vilket var himla skönt det också. Verkligen en konstig känsla det där att känna sig ensam fast man är omringad av massa folk. Vikten av att ha sina tränings och tävlingskompisar är nog väldigt stor, jag är glad över att jag lyckades så bra som jag gjorde för kan inte påstå att det var särskilt peppande när ingen kom och klappade en på axeln, frågade om banan eller loppet. Nyttig erfarenhet måste jag säga. Jag föredrar självklart att sitta i ett tält med de andra och fika, sura och skratta tillsammans.
Efter prisutdelningen åkte jag hem, pratade en del med Åsa vilket var skönt. Men sen åkte jag och Ella förbi Nina och Ville. Ville har varit lite ledsen de sista dagarna eftersom Ulf nu inte längre finns med oss. Han blev väldigt glad över att få busa och mysa med Ella, skönt att se. Sen blev det hem och titta på min misshandlade sambo, inte så farligt som jag hade föreställt mig, hehe. Resten av helgen ägnade vi i Sävdabo, himla skönt trots det dåliga vädret. Blev hundmys och skogspromenader.
Kändes lite surt att vi inte åkte på DM:et, tror vi skulle ha en bra chans men jag kände ändå att det var skönt att vara hemma. Nu blir det kanske inte någon mer tävling för mig och Ella i år. Vi är anmälda till Kumla men överväger att strunta i det, känns inte som jag kan göra så mycket bättre resultat än vad vi redan gjort och jag vill inte bli en som tokjagar en pinne, när min kropp skriker efter vila. Vi får se hur det känns när det närmar sig, är jag pigg och sugen kanske jag tänker om. Annars är det KM i mitten av oktober, jag tror inte jag kan springa så mycket då, borde vara rätt tjock vid det laget, men får se om jag är med lite på skoj.
Denna veckan händer det inte så mycket, eller jo jag fyller år på fredag men det är ju inte så mycket att fira längre J. Ska inte träna nått med Ella så länge det är blött i backen, det var ju så hon skadade sig sist. Däremot blir det utställning i Huskvarna på lördag, det blir Maijas debut. Ska bli himla kul att göra nått annat i hundväg för en gångs skull. Köpte mina första mammabyxor igår, ville egentligen inte men insåg att det nog kan vara smart. Hittade ett par snygga och sköna jeans, har dem på jobbet nu och det är dessvärre inte nått skönt. De satt så himla bra hemma men nu under dagen blir de bara större och större, får värsta hänget. Antar att det blir bättre sen när jag är större. Annars känns det lite jobbigt nu, känner mig ful och tjock. Vet att jag inte är nått stor och att detta bara är början men det känns inte helt naturligt för mig som det verkar göra för många andra. Usch vill bara att tiden ska springa iväg nu, jag är för nyfiken för att bara gå här och vänta.
No comments:
Post a Comment